Fram till 1683 den 1 juli så följdes stadgandet i Roskildefreden (1658) om att skånsk lag (Skånelagen och dansk rättegångsordning) skall tillämpas i Skåne. Efter ”Skånska kriget” (1675-1679) så hade skåningarna hållits utanför den svenska riksdagen av Karl XI. Först när de förmåtts att anta uniformiteten skulle de åter bli välkomna. Detta ledde till att prästerna och borgarna i Skåne redan 1681 skriftligen anhöll om den svenska lagens och kyrkoordningens införande.

På våren 1683 kunde generalguvernör Ascheberg meddela Karl XI att ridderskapet och adeln i Skåne hade förklarat sig villig ”att antaga uniformiteten i gudstjänsten och kyrkoceremonierna samt lag och processen”. Bondeståndet anhöll aldrig om något avsteg från skånsk lag – som gällde i enlighet med Roskildefreden – men trots det så infördes svensk rättegångsordning i häradsrätterna fr.o.m 1683 1/7.

Svenskfödda häradshövdingar tog säte på häradstingen, och landstinget i Skåne ersattes av ett lagmansting under en svensk lagman. Lagmannen i Skåne, Herman Fleming, tycks ha introducerat häradshövdingarna vid tingen, och före den första tingsförrättningen undervisade dessa allmogen i det nya rättegångssystemet.