I städerna fanns fria hantverkare, ofta sammanslutna i föreningar, collégia opi´ficum, senare genom statens medverkan i auktoriserade korporationer. De medeltida storgodsen uppvisa från 700-talet en talrik hantverkarstam såväl å kungens och stormännens gårdar som särskilt inom klostren, där yrkesskickligheten, även bland munkarna, var högt uppdriven och spred sig till städernas hantverkare.
Den medeltida staden som centrum och marknadsplats för omgivande landsbygd bildade en lämplig jordmån för hantverkets utveckling, ty här förelåg i den slutna ekonomiska kretsen de gynnsammaste betingelserna för arbete på beställning. Ursprungligen ofria yrkesmän från godsen, blev hantverkarna i städerna sina egna herrar. Det utmärkande kännetecknet för medeltidens hantverkare var skråna. Dessas uppkomst infaller på 1100-talet, blomstringen på 1300-, 1400- och början på 1500-talen. Ursprungligen var flera hantverksgrenar förenade i ett skrå (amt/ampt – från tyskans ord för ”ämbete”), men snart hade varje hantverk sitt eget skrå. Om skråordning för hantverkare år 1669 – se: AID: v722023a.b5220
År 1683 kom genom generalguvernör Rutger von Aschebergs förordnande följande hantverkare att tillhöra Malmöskrå: guldsmeder, remsnidare, hattmakare, fällberedare, handskmakare, svarvare och pottmakare. Snart nog ändrades dock detta.
I riksdagsbesvären år 1689 så beklagar sig staden Simrishamn att det inte längre finns några skrå i staden. Man ber nu om att få upprätta skrå för skräddare, skomakare och smeder.
År 1708 får skräddareämbetet i Simrishamn sina skråartiklar: ”Anno 1708 den 20 Juli. Skräddare Ämbetet här i Cimbrishambn upwiste widh Åldermannen Mest:r Diedrich Jacobsson In för RådstuguRätten deras undfångne skråå Articklar, som dhe efter Erhåldne Resolut:n ifrån Ämbetet i Ystadh, till detta Ämbetetz inrättande undfångit hafwa, hwilket dhe begiära må blifwa infört, upläsit och påskrifwit, som och skiedde”. Samma år omnämns att man i rådstugan ”upwiste fiskare skråån, utj hwilket förmähles i d: 4:e punct att utj hwilken Bååth finnas en annars Ååror, ösekar, Told eller Sähl, skall Åhren stötas igenom Båthen och ösekaret igenom köhlen, etc” och vidare att ”Per Truesson förmenar att dess skråå är honom till befrijelse som widh Rådstufwan Åhr 1685 d: 25 Martij är Confirmerat”. Från år 1712 finns smedämbetets protokoll bevarade från Simrishamn.
Staden Simrishamns hantverkare klagade – som framgår av ett riksdagsbesvär från 1723 – över det intrång ”bönhasarna”, som ute i byarna fuskade i deras yrken. De anhöll att ”slika måtte föras till fästningarna att därstädes nödigt arbete förrätta”.
Ett kungligt brev år 1752 förbjöd hantverksmästarna att vid antagandet av lärlingar sålla bort dem som var födda utom äktenskap (genom att kräva s.k. bördsbrev).
Då skråväsendet i Sverige avskaffades 1846, infördes obligatoriska fabriks- och hantverksföreningar, som skulle övertaga vissa av de gamla skrånas mera allmännyttiga funktioner. Då fullständig näringsfrihet sedermera infördes 1864, upphörde dessa obligatoriska hantverksföreningar, men ett flertal av dem levde kvar i form av frivilliga sammanslutningar.
Bevarade skråämbetesarkiv från Simrishamn:
Skråarkiv för skomakareämbetet i Simrishamn 1788-1852 (SVAR) (skråets sigill är från år 1617); AID: v389852.b210
Skråarkiv för smedämbetet i Simrishamn 1712-1847 (LLA) – se även ”ALE” 1969, nr 3 sid 28-35; AID: v384776.b561
Skråarkiv för snickareämbetet i Simrishamn 1838 (LLA) – ev. mer i Nordiska museets arkiv
Skråarkiv för kruk- och kakelugnsmakareämbetet i Simrishamn 1831-1847 (LLA) – se även Personhistorisk Tidskrift 1914:3, sid 122-155
Skråarkiv för likbärarelaget i Simrishamn 1795-1802 (LLA)
Skråarkiv för murareämbetet i Simrishamn 1790-1847 (Kulturhistoriska Muséet, Lund)
Förteckning över ”Guld- och silversmeder i Simrishamn före 1900” hittar man på sidan 22 i ”Österlen 1995 – årsbok för den samlade hembygdsrörelsen på Österlen”. [Se även Simrishamns rådhusrätt 1720 4/1″… guldsmeden her i staden Christen Jacobsson Steenbergh…”; 1720 31/10 att samma guldsmed bortflyttat ifrån staden ”som nu berättas bo i Stiby” (blev kronoskogvaktare där).]. Bokverket ”Guld- och silversmeder i Sverige 1520-1850” av Gustaf Upmark finns tillgänglig här.
Om stenhuggare/bildhuggare se Ingelstads häradsrätt år 1730: AID: v384839.b7850; v384839.b8610 ff; v384839.b7340; v384839.b8780
Om handskmakare år 1699 se: AID: v722023a.b3020
En förteckning på över 270 skånska skråhandlingar och var man kan finna dessa har gjorts av Paul Bergström. Han har låtit publicera denna lista på
http://www.scangen.se/skrahandlingar.htm
Litteratur:
Burman, P. Komstaflis. En uråldrig stenindustri i sydöstra Skåne. 1978
Burman, P. Smide i by och på leje. 1982
Månsson, K. Byggnadssmide. 1979
Månsson, K. Lyse i smide. 1981
Olsson, Nils. Guldsmeder i Ystad, Ystads Fornminnesföreningskrift nr XIII. 1968. [Se även AID: v384839.b2280.s21, v384839.b2330.s31, v384839.b2620.s83]
Raphael, E. Kakelugnsmakare och krukmakare i Sverige cirka 1700 till 1846, i PHT 1914:3, s. 122-155
Smide på Österlen. 1973
Svensson, C. Minnesskrift vid Simrishamns Fabriks- och Hantverksförenings sekeljubileum. 1947
Tomelilla Fabriks- och Hanverksförening 75 år. 1975
Wallin, C. Hantverk och industri i sydöstra Skåne. 1961
Vindflöjlar. Modellbok. 1977
Åberg, G. Mästersmeder i Borrby (släkten Glimberg). 1968