Våra österlensoldater – vilka var de?

Claes Granhäll har sammanställt uppgifter om soldaterna vid Södra skånska infanteriregementet enligt nedanstående exempel – Soldaten Erland Friis:

Ur: Anteckningar om indelta soldater vid Södra skåningarna av Claes Granhäll

Nedan finner du [under arbete] ett register till Granhälls anteckningar om soldaterna som tillhörde Albo och Ingelstads kompanier vid Södra skånska infanteriregementet 1816-(1901). Vill du veta mer om soldaterna så rekommenderar vi att du gör en förfrågan hos Skånes Knektregister (som bl.a innehåller Granhälls uppgifter).

Österlensoldaterna tillhörde 1812-1816 Norra skånska infanteriregementet

Den 10 december 1811 utfärdades ett så lydande kungabrev:

”Sedan WI insett nyttan och nödvändigheten deraf, att det Extra Roteringsmanskap Skånska Länen såsom Soldater böra utgöra, blifver ordentligen organiserat, och då i Skåne ej finnes någon indelt Infanteri Troupp som kan tjena till Stam för Extra Roteringen och Förstärkningsmanskapet, hafve WI nu i nåder funnit godt förordna, att af Extra Roteringsmanskapet i Skåne skall förmeras tvenne Regementen under benämning Norra och Södra Skånska Infanterie Regementet, hvaraf det förra skall hufvudsakligen utgöras från Christianstads Län och det sednare från Malmöhus Län: att hvardera af dessa Regementer skall bestå af 2:ne Batailloner, och hvarje Bataillon af 4 Compagnier: att hvarje Compagnie, som bör utgöra omkring 150 man, skall sammansättas af närmast belägne rotar inom vissa Socknar med benämning af den Socken hvilken utgör största antalet: att Bevärings, Remtygs, Tross och Utredningspersedlar m.m. för dessa Regementer för Wår och Kronans räkning böra anskaffas; viljande WI framdeles besluta, huru och på hvad sätt Skånska Förstärkningsmanskapet med Regementerne sedermera må kunna införas”

De socknar på Österlen som låg i Kristianstads län kom åren 1812-1816 att tillhöra Norra skånska infanteriregementet.

Indelningen 1816-1901

Genom kungligt brev den 27 februari 1815 hade bestämts, att Södra skånska infanteriregementet från och med 1816 års ingång vore att anse som ständigt indelt trupp samt att regementet skulle bestå av 2 bataljoner och 8 kompanier. Vid indelningen 1816 frångick man länen såsom grund och de båda regementena blev formerade på det sätt som kartan utvisar. Den 28 november 1817 meddelas på regementsorder att Kungl. Maj:t i skrivelse av den 21 i samma månad ”till alla delar och för evinnerliga tider fastställt Skånska Roteringsverket för Infanteriregementerna”. Regementet som förut haft nr 34, fick 1816 nr 25 på grund av den nya truppslagsindelningen.

Österlensocknarna var nu indelta under Södra skånska infanteriregementet (Albo och Ingelstads kompanier). Regementsordern av den 18 juni 1817 berättar: ”Sedan Kungl. Maj:t i nåder förklarat detta regemente såsom ständigt indelt, så bör benämningen af Rotering och Rotekarl ej äga rum efter slutat möte, utan böra soldaterna så instrueras, att på tillfrågan hvar han tjenar, han svarar, att han är soldat vid Södra infanteriet eller Indelt soldat. Detta bör dagligen ärinras manskapet, ty då jag en gång efter ovannämnda mötes slut råkar en soldat, som kallar sig Rotekarl, kommer det att betraktas som orderbrott.”

Det härad som lämnat störst kontigent till kompaniet, gav detta sitt namn:

• Bara (126 man)
• Torna (123 man)
• Skytts (125 man)
• Vemmenhögs (125 man)
• Herrestads (125 man)
• Färs (126 man)
• Ingelstads (126 man)
• Albo (126 man)

Totalt 1.002 man. Av dessa var 202 indragna till statsverket på 50 år (1866) och befintliga rotar i nummer utgjorde 800, varav sedan avgått såsom ”brutne och defecta” 4, så att rätta antalet utgjorde 796. Av dessa underhölls 734.

År 1901 ställdes den indelta armén på avskrivning och fältarméns rekrytering genomfördes huvudsakligen med värnpliktigt manskap.

Manskapsrekrytering

I en regementsorder av den 6 juli 1818 utfärdar regementschefen bestämmelser för manskapsrekryteringen: bör ej vara under 17 ej öfver 36 år, 5 fot 7 tum till minsta längd, af god frejd och ”rekryten kroppsbyggnad och ej förut hafva tjent som vargering eller kavallerist, av hvilka sällan bli dugliga soldater”.

År 1834 erinras kompanicheferna om ”att anskaffa till rekryter endast målfylligt folk samt sådant, att dess kropp för öfrigt är nog stark för soldatlifvet och dess själsförmögenheter i stånd att mottaga erforderlig dressering. Rotehållarna skola tillhållas, att det ligger i deras välförstådda intresse, att så sker.”

När den indelta soldaten ingick i tjänst bytte han som regel till ett soldatnamn. Soldater med någorlunda egenartade namn ha visserligen ofta bibehållit dessa, men i regel togs ett nytt namn, i de flesta fallen enstavigt (enligt order av år 1812) eller på sin höjd tvåstavigt. Att kompanicheferna härvidlag övade tryck på manskapet för att undvika de i tjänsten besvärliga ”sonnamnen” är obestridligt och vissa kompanier ha mera utpräglade enstaviga namn än andra.

Ofta var det nog även kompanichefen, som gav rekryten uppslaget, men tydligen har i stor utsträckning soldatens fantasi fått fritt val, även om kompanichefen reglerat och godkänt valet. Under större delen av 1800-talet fanns ingen lag för namnskydd. En anekdot från 1800-talets mitt förtäljer att en soldat vid regementet, som av sin kompanichef anmodats byta namn, först föreslog Cederström (generalbefälhavarens), vilket med bestämdhet förbjöds, därefter Peyron (regementschefens), som även det avslogs av kompanichefen med tillägg av rådet ”På sin höjd Åberg” (en av majorerna).

Ett axplock ur rullorna visar från vilka olika källor soldatnamnen kom. Att taga namn efter kända officerare på regementet förekom, men ej i någon större omfattning, men namnen som Abelin efter generalen, f.d överstelöjtnant vid regementet samt Clair efter Clairfelt är tydliga, liksom Pantzar efter Pantzerhjelm. Mytologins namn är vanliga: Oden, Thor, Freij och Brage ur den nordiska, Jupiter och Mars från den romerska. Djurvärlden har representerats genom namn som Leijon, Hjort, Rehn, Hjärpe, And, Hök, Tjäder, Swan, Strutz, Fisk, Mört, ävensom växtriket med Ask, Bok, Citron, Ek, Björk, Gran, Hägg, Löf, Lilja, Pihl, Rönn, Roos. På vederbörandes befattning hänvisande var Appell, Wirf, Reveille (för trumslagare) och Grym (för profoss). Adjektivnamn angivandes vissa soldategenskaper var Djerf, Ferm, Färdig, Glad, Munter, Modig, Lustig, Stolt, Stark, Tapper, Kjäck, Trygg. Benämningar på vapen såsom Dolk, Granat, Hjelm, Kanon, Pamp, Svärd, Spjut förekom ofta. Var namnet Rinaldo kommer ifrån är lätt att inse (hjälte i en rövarroman), Greco förutsätter en viss konsthistorisk bildning, Demant och Frithiof är romantiska namn, Blücher och Daun tyska fältherrenamn, varemot namn såsom Dyfke och Brijtel är mer svårförklarliga.

Det patriarkaliska förhållandet inom den indelta armén framgår bl.a ifråga om bestämmelserna för soldaternas giftermål. 1819 års tjänstgöringsreglemente säger härom i 52 §: ”Soldaten skall – kompanibefälhafvarens tillstånd – begära och därvid uppvisa den persons prestbetyg, med hvilken han vill ingå giftermål. Om kompanibefälhafvaren ej finner skäl att förhindra giftermålet och om intet hennes vandel är att anmärka, äger soldaten att af honom undfå till giftermål skriftligt samtycke.” Först genom kungligt brev den 27 september 1860 upphörde befälets åliggande att meddela samtycke till manskapets giftermål.

Kompanichefer:

Källor:
Anteckningar om indelta soldater vid Södra skåningarna av Claes Granhäll
Södra skåningarna 1811-1949 av Torsten Winberg